Life is beautiful when I'm with you

 

Som jag skrev tidigare idag så hade jag lite ärenden att göra idag. Eller vi, snarare eftersom mannen och barnen skjutsade mig. Det gick bra på vårdcentralen, jag tyckte mycket om Elisabet som hon hette. En jätte go och varm människa, sådär lugn och behaglig att lyssna på. Hon håller dock inte på med ktb, men vi bestämde oss för att prova en tid tillsammans ändå. Jag går dit och pratar med henne den stunden jag behöver, om allt mellan himmel och jord (terapi med andra ord), så ser vi om det underlättar. Gör det inte det så får jag börja på ktb hos en annan terapeut på vårdcentralen. Men jag fick en bra känsla & tror på henne. Och på mig själv. Jag mår som sagt inte dåligt, är inte deprimerad, ledsen eller något. Jag har inte ett mörker som jag har svårt att ta mig ur, eller går igenom en tuff period eller så. Däremot har ju året varit fullt av skit rent ut sagt, och det har påverkat mig negativt. Gett mig en inre stress och ångest mellan varven. Dock måste jag säga att sen jag slutade med mini-pillrena mår jag mycket bättre. Jag och hormoner går inte ihop, as simple as that. Det tog bara några dagar så märkte mannen av en förbättring också. Mindre stressad, bättre tålamod och mycket bättre humör. Nej, vi ska inte skaffa barn. Men en hormonspiral däremot, det ska vi skaffa ;-)

 

Men trots att jag kommit ur mitt virrvarr av stress, det förbannade ekorrhjulet som det kändes som att jag var i emellanåt, så tror jag att det kan vara nyttigt att gå och prata med någon utomstående. Det tror jag det kan vara för vem som helst. Någon som sitter och får betalt (100 kr, så inte är det dyrt heller), på din skit, din glädje, din sorg, vad tusan du än känner för att berätta. Jag har iallafall som sagt bestämt mig för att ge det en chans och vi bokade in två tider framöver - får se vad det ger :-)

 

Först tänkte jag att jag kanske inte ska vara så öppen med det här, att det kanske är lite för privat för att dela med sig av. Men det är ingenting jag skäms över, att "lida" av stress är ju idag en folksjukdom. Jag väljer bara att prata högt om det & berätta att jag kanske behöver en knuff i rätt riktning för att lära mig hur jag ska hantera det i framtiden. Och det "roliga" i det här är att när jag pratar med folk i min omgivning bara så märker jag hur vanligt det är att man kommer in i perioder då man mår dåligt både psykiskt och fysiskt utav stress, av en eller flera anledningar. Jag har svårt att känna smärta, det triggar igång nånting i mig. Alltså inte "slå i tån" smärta, utan när det liksom dyker upp nån oförklarlig värk så blir jag stressad och tänker direkt att jag har 1950343 olika sjukdomar. Låter inge vidare sunt...? Men så funkar jag i mina dåliga perioder, alltså när det händer annat runt omkring. Jag kanske sover dåligt & spänner mig i sömnen, det leder till både spänningshuvudvärk och ledvärk och det i sin tur får mig att tro att det är något annat jag lider av. Det blir ett ekorrhjul av det hela.

Var ju hos läkaren i vintras och tog prover för både det ena och det andra, och jag var frisk. Jag vet ju nånstans att jag inte lider av någon svår sjukdom utan att det mesta sitter i huvudet. Inte värken dock, för den får jag ju av en anledning - stress. Var iallafall till sjukhuset idag och tog prover på det som läkaren skrev när jag var där sist, så på onsdag får jag ringa honom. Han ville ju även höra hur det gått hos Elisabet.

 

Medans jag satt på vårdcentralen så var baby iväg med barnen och gjorde lite ärenden. Sen plockade dom upp mig, vi åkte till sjukhuset, passade på att äta lite mellis och sen tog jag mina prover. Efter det blev det gymmet. Jag kände mig lite skakig idag efter bara 35 minuter på crosstrainern, så jag gjorde plankan och lite squats och sen gav jag upp för idag. Det var svettigt ändå och skönt att röra på mig :-)