Och där ligger de mina & sover tryggt...

Jag är en sån som inte klarar av att se nyheter alltför ofta. Jag orkar inte ta in allt skit & elände som pågår i världen. Fegt, jag vet. Men jag kan inte bara skaka av mig det jag sett & hört, och sen låtsas som ingenting. Orättvisan, all hjälplöshet & alla människor som far illa etsar sig fast på näthinnan & jag mår så dåligt. 
Däremot läser jag tidningarna & försöker hålla mig uppdaterad så gott det går, i tidningen kan jag liksom själv välja vad jag vill & inte vill läsa.

Ikväll, mellan Idol-programmen, såg jag dock nyheterna några minuter innan jag hoppade in i duschen. Och några minuter var allt jag behövde, nu ligger jag här har en fruktansvärd bild i huvudet. Det var ett inslag om barnen i Syrien och hur många tusen det är som far illa under kriget. Dom visade en liten 1-åring som låg på golvet & skrek.... Hela inslaget var så hemskt att jag blev helt tårögd. Jag & mannen började prata om just kriget i Syrien och sen kom vi in på andra krig, svält os.v. 
Jag känner mig så hjälplös & allt runt omkring liksom försvinner när verkligheten blir slängd i ansiktet på en sådär..

Plötsligt känns det som att det kvittar att Kevin kom i final på Idol, eller att julkänslan inte infunnit sig ännu. Och tacksamheten att mina fina barn ligger inne i sina sängar, trygga o varma är så oändligt stor. 

Det här inlägget känns ganska beiget i jämförelse med hur jag känner... Ibland räcker liksom inte orden till.

Nu är storbarnet hemma igen efter två underbara dagar med momme & moffa.
Som vi har saknat henne! ❤️