Förlossningsberättelse - när Lykka kom till världen.


Okej, Lykka sover så gott i sin spjälsäng & baby sitter bredvid mig och tittar på tv:n. Nu tar jag mig tid till att sitta ner & knåpa ihop dagen D då vårat älskade Pyre kom till världen. Bered er på en lång text...
Vart börjar man?

Söndag 26/12.
Efter att ha varit iväg till Ica Maxi med mina föräldrar & inhandlat nya gardiner till vardagsrummet, började jag stryka och pula på kvällen. I samma veva som strykjärnet kom fram, kom även sammandragningarna. Visst hade jag haft sammandragningar förut, men nu höll dom i sig i tio minuter mellan varven. Gjorde dock inte så ont & efter att baby och jag tagit en sen kvällspromenad i hopp om att starta något, gick vi & la oss när vi sen insåg att det inte var dags ännu.

Måndag 27/12.
Vi hade fått tid för ultraljud på morgonen för att kolla att allt var väl med Pyret & att fostervattnet räckte. Allt såg bra ut & vikten uppskattades till knappt 3400 gram, alltså ett fullt normalstort barn :-) Vi fick tid för igångsättning om exakt en vecka, alltså den 3:e Januari (idag) om inte Pyret själv hade kommit ut.
Direkt när vi fick tiden för igångsättning slappnade både baby & jag av. Vi kunde på riktigt, för första gången se ljuset i tunneln. Vi visste att om högst en vecka skulle vi ha vårat barn hos oss & det gjorde att vi släppte tanken på att försöka själva. Vi kunde bara "vara" ( trodde vi ja).
Vi åkte med mina föräldrar till Willys & storhandlade, vi åkte till Heron City & åt lunch, gick på Media Market & på bio (såg "Änglagård", rekommenderas inte - sikken skit.) Vi hade fullt upp hela dagen & när vi till slut kom hem på kvällen var jag helt slut. Vi bänkade oss i soffan & då började jag känna sammandragningar igen i samband med värkar som faktiskt gjorde ont den här gången. När dom hade hållt på i ungefär en timme började jag ta tid & det var ungefär 10 minuter emellan dom, alltså inte dags ännu på långa vägar.
Vid tolv gick vi & la oss för att försöka somna. Baby sov som en stock efter ett tag, men mina värkar blev bara jobbigare vilket gjorde sömnen totalt omöjlig.

Tisdag 28/12
Efter en sömnlös natt ringde jag förlossningen klockan 05 på tisdagmorgonen för att tala om att jag haft värkar sen halv åtta kvällen innan & inte riktigt vet vad jag ska göra. Jag förklarade för damen i luren att jag tänkte ta ett varmt bad & hon sa då att det var en bra ide' och att jag skulle försöka vara hemma så länge som möjligt. Det var hela tiden min plan också, att försöka hantera värkarna hemma så länge som det bara gick. Hon bad mig återkomma när jag inte orkade mer.
Vid halv sex lägger jag mig i ett varmt bad vilket är riktigt skönt. Baby sitter på toalettstolen & gör mig sällskap hela tiden och pratar med mig.
Vid sju-halv åtta ringer jag mina föräldrar för att tala om att det förmodligen är dags nu. Dom skulle nämligen skjutsa in oss till förlossningen, så ville att dom skulle vara förbereda på att det kan hända när som helst. Mamma frågar om dom ska komma över & efter nån timme är dom här och håller oss sällskap.
Lite senare knatar vi hem till dom & äter lunch. Mina värkar håller fortfarande i sig, men är för det mesta oregelbundna. Dock med 10 minuterns mellanrum som mest. Efter maten och några timmar senare konstaterar jag att jag måste åka in. Jag har suttit i nästan ett dygn med värkar & vet inte ens om det händer något? Så jag bestämmer mig vid fem-tiden för att ringa förlossningen och tala om att vi var på väg.



















Hemma hos mina föräldrar, trött & sliten.

Tisdag runt 17.00
När vi kommer till förlossningen blir jag uppkopplad på en ctg-kurva för att mäta mina värkar & kolla Pyrets hjärtljud. Mina värkar är fortfarande oregelbundna men kommer hela tiden ganska tätt. Pyrets hjärta slår så fint & allt såg bra ut. Barnmorskan jag får träffa är helt underbar. Hon konstaterar att jag är öppen 3 cm och att jag definitivt inte ska hem. Antingen ger hon mig morfin & en sömntablett, eller så tar dom hål på min hinna & försöker starta förlossningen på riktigt. Vi kommer överens om att jag tar morfinet så jag får sova åtminstone en timme, annars skulle jag aldrig orka en förlossning. Men när jag vaknat så ska dom ta hål på hinnan & sätta igång det hela. Nu skulle vi alltså äntligen få träffa våran älskling & det handlade om enbart några timmar! Jomen visst, trodde vi ja...



Försöker koncentrera mig på att ta igenom en värk...

18.00
Jag får ett eget rum längt ner i korridoren så jag inte ska bli störd. BM ger mig en morfin-spruta i låret & en halv sömntablett. Mamma & baby går & sätter sig i allrummet och tittar på tv under tiden. (Så fort vi kom in på förlossningen bestämde jag att jag vill ha även min mamma vid min sida under hela förloppet. Hon har fött tre barn tidigare & kan ge både mig & baby lite lugn mitt i allt kaos. Baby blev lugn av det beskedet, jag tror att han lätt hade fått panik flera ggr om under dom här dygnen om det inte vore för henne ;-) )

 

20.30
Har lyckats sova iallafall till och från i 1,5 timme. Samma BM kommer in igen & kopplar upp mig återigen på CTG-kurva, allt såg fint ut.

21.15
Barnmorskorna byter pass & jag får en ny för natten. Här blir allt fel. Jag fick först höra att jag ska bli igångsatt när jag sovit en stund. Men den här BM som jag får nu konstaterar att det bästa är att jag får fortsätta vila under natten "så får vi se hur vi gör på morgonen". Nu får ni inte glömma att jag alltså haft värkar konstant i ett dygn & lyckats slumra nån timme på det dygnet. Tro ni jag börjar känna mig desperat? Åh jo.
Under hela natten kommer BM in för att kolla till mig, hon konstaterar hela tiden alltså att jag inte kan sova p.ga mina värkar. Då tycker jag att hon borde kunnat tagit hål på hinnan, göra någonting. Men icke!

Onsdag 04.00
Börjar få riktigt ont i ryggen på vänster sida & blir erbjuden en Panodil och ett varmt bad. Det kändes som att jag kommit till himmelriket när jag la mig i det varma vattnet! :-)



06.00
Värken i ryggen försvann efter badet & tabletten, tack & lov. Att ha en fruktansvärd muskelvärk i samband med värkar skulle jag aldrig orkat med. BM kommer in & talar om att dom nu tänkt ge mig lavemang & ta hål på hinnorna. (inte en minut för tidigt!)

07.00
Byte av BM igen. Fortfarande bara öppen 3 cm. Nu har jag börjat bli riktigt slut. Efter att inte ha sovit nånting knappt på 36 timmar börjar jag tvivla på om jag verkligen skulle klara av en förlossning. Jag börjar gråta & förklarar hur jag känner för BM som lyssnar & verkligen tar till sig av det jag säger. Hon pushar mig ordentligt & lyckas övertala mig om att nu jädrar sätter vi igång. Och nu börjar det hända grejer! Det blir fart på henne & ingen är mer tacksam än jag. Hon tar hål på hinnan, men eftersom det inte kommer ut något fostervatten så kopplar hon på en skalp på Pyrets huvud. Sen får jag värkstimulerande dropp som ska sätta fart på värkarna & fart blev det! Mest för att hon kom in en gång i halvtimmen & höjde droppen. Hon var fast besluten att få fart på lillan & lyckades.

10.30
Nu klarar jag inte av att hantera värkarna längre utan något smärtstillande. Men när jag tänker tillbaka på hela föloppet så blir jag ganska imponerad av mig själv att jag lyckades hantera värkarna (som bara blev värre & värre) i 1,5 dygn utan något hjälpmedel alls.
Nu får jag iallafall prova den omtalande lustgasen & jösses vad skön den var! I samband med lustgasen får jag dessutom sätta mig på "bollen" & BM kommer in med en glassdrink. Nu kan jag nästan bjuda på ett leende ;-)

 

11.15
Efter att BM återigen höjt droppet hjälper inte ens lustgasen längre. Nu ber jag om Epudral & BM går genast iväg till narkosläkaren och meddelar att jag vill ha en EDA. Under tiden höjs lustgasen & jag hamnar i en annan värld. Hög som ett höghus börjar jag skratta så att tårarna sprutar eftersom jag i min egna lilla värld hör & ser hur undersköterskan bredvid mig börjar sjunga någon remix på någon konstig låt, även fast jag innerst inne vet att hennes läppar inte rörs ens.

12.15
Men så fort narkosläkaren kommer in försöker jag bli allvarlig & ber dom t.om ta bort lustgasen eftersom jag måste ligga helt stilla när han sätter in nålen mellan mina ryggkotor. Det var en läskig känsla, att behöva kura ihop sig till en boll liggandes på sidan med hakan emot bröstet samtidigt som jag vet att trots att jag får en värk så måste jag ligga helt stilla. Jag känner först ett stick i ryggen & sen ett tryck, men efter några minuter var allt klart. Och nu var jag i himmelriket igen! Jag ser på skärmen att jag har värk, men känner ingenting annat än lite tryck neråt. Nu får jag t.om i mig lite pommes frites som baby var & handlade :-)



13.30
Går upp & går en promenad för att försöka pusha på det hela & det hjälpte må ni tro... Nu är det byte av BM igen, vilket jag inte alls gillar först eftersom jag tokälskade hon som fick igång det hela & hade helst av allt velat att hon förlöste mig. Men in kommer en annan barnmorska med hennes undersköterska & jag gillar båda två också, efter ett tag iallafall ;-)

14.45
Ska försöka kissa, men det går inte. Står över ett gåbord & börjar få "krystvärkar" (dock inga riktiga som får ut lillan ännu) - det absolut obehagligaste jag någonsin har varit med om! Det känns som att hela kroppen ska öppna upp sig från naveln och neråt och det finns ingenting man kan göra för att stoppa det. Snarare tvärtom, man bara krystar på ännu mer eftersom det är det som kroppen vill. Efter en stund får jag lägga mig på höger sida & fortsätta med värkarbetet & sen byta av till vänster sida så att huvudet ska komma hela vägen ner. Är öppen 10 cm äntligen.

15.30
Nu ber min barnmorska mig att krysta på ordentligt för nu är det dags att jobba ut Pyret! Jag envisas med att suga i mig lustgas även fast bm tycker jag ska försöka vara utan då man lätt blir lite "såsig" i skallen och inte koncentrerar sig så bra som man ska. Till slut stänger hon av lustgasen & jag märkte ändå ingenting...Jag sög i mig för kung & fosterland!

15.38
Efter åtta minuter & tre krystvärkar kommer världens vackraste flicka på 3660 gram & 50 cm till världen! Hon har lyckats bajsa på vägen & har navelsträngen ett varv runt halsen. Ni ska ju inte tro att jag väntade med att höra hennes skrik innan jag själv skriker rakt ut "Vad blev det"?!. När barnmorskan säger att det är en flicka börjar tårarna spruta på mig. Jag kände ingen smärta mer & hade fått upp den geggigaste, vackraste lilla slemproppen på mitt bröst som skrek för fulla muggar.
Baby klipper navelsträngen, mamma gråter & ringer till pappa och talar om att det blev en tös och jag ligger mest i dvala och känner trötthet och lycka.


Ser ni det röda märkte på min näsa? Lustgasen ;-)
Hade jag kunnat hade jag nog tryckt in den i ansiket på mig!

När dom tvättat av henne kom efterlängtade brickan med smörgås & "champagne" in. Vi skålade alla tre & kände nog en lika stor lättnad att det var över och att allt hade gått bra. Lykka vaggades i pappas famn medans jag somnade till titt som tätt.

 

Tack vare min underbara barnmorska som förlöste mig varken sprack jag eller fick några bristningar, trots att det som sagt bara tog tre krystvärkar innan hon var ute. Hon var helt fantastisk & förklarade hela tiden för mig hur jag skulle gå till väga. "Vid nästa värk trycker du lite lätt först, sen tar du ett nytt andetag & trycker allt vad du kan!" Och jag lyckades lyssna på henne.
Efter förlossningen & när hon slutat sitt pass kom hon in till oss på BB och kramade om oss båda och talade om för mig hur imponerad hon var över mitt arbete & hur otroligt duktig jag var. Kändes så skönt att höra & jag tackade henne tusen ggr för hennes hjälp! Vilken kvinna :-)

Så nu är hon här. Namnet Lykka kunde inte ha blivit mer självklart för oss. I nästan tio månader kände vi lycka av att vänta på någon som vi inte visste vem det var. Nu när hon är här är lyckan obeskrivlig. Vi andas & lever Lykka och bara njuter. Flera gånger om dagen får jag ett glädjerus över att hon faktiskt är här & att hon är min! Minst en gång om dagen tittar jag på henne och bara gråter (hormoner, mycket hormoner) för att hon är så vacker. Det är en helt obeskrivlig kärlek man känner för sitt barn, det har jag hört många gånger. Men nu upplever jag den & jag kan inte annat än att hålla med.
Jag älskar min lilla familj mer än allting annat på den här planeten & den här kärleken har jag aldrig upplevt förut.
Våran älskade lilla Lykka <3




Jag måste bara skriva & tala om att utan min fästman & min mamma vid min sida hade jag aldrig klarat av den här pärsen. Nästan tre dygn utan sömn & med konstanta värkar - emellanåt trodde jag att kroppen skulle lägga av & att jag skulle dö. Men dom stöttade mig, höll min hand och fanns vid min sida hela tiden.
Min mamma har alltid varit min bästa vän & efter det här känns det som att vi har kommit varandra ännu närmare. Hon är den finaste människan jag känner & jag älskar henne tusen varv runt jorden <3

Samma känsla känner jag för min fästman. Vi har stått varandra nära i två år nu, men efter en sån här upplevelse finns det inte längre några gränser för vad vi inte klarar av tillsammans (och för vad han inte har fått se, haha). Han är den absolut bästa pappan i världen åt våran lilla tös & jag älskar honom, om det är möjligt, mer för varje dag som går. Nu börjar vårat liv tillsammans - på riktigt
<3








Sammandragningar.


Vaknade när baby klev upp ur sängen vid halv fem imorse, sen kunde jag inte somna om. Hade så mycket sammandragningar som kom med jämna mellanrum & har fortfarande. Så komiskt eftersom jag senast igår sa till baby att "sammandragningarna är alltid som värst på kvällen, så det blir nog en nattbebis vi får iallafall". Nu är jag inte lika säker.
Alla sammandragningarna gör inte ont, men vissa är inte behagliga.

Gick iallafall upp efter en liten stund & baby frågade om det var bebis på gång. Talade om hur läget var & när han sedan gått och jag ringde honom efter tio minuter för att tala om att han glömt sin matlåda, hade han hjärtat i halsgropen! Haha. Lite roligt är det iallafall, även om jag givetvis också önskar att jag kunde ringa honom och be honom vända för att vattnet gått eller något annat händelserikt :-)
Vi pratade i över en halvtimme, hans pendel var försenad som vanligt när det är snö på marken.

Nu har jag precis slängt i mig en c-vitamin & två smörgåsar. Ska gosa ner mig under täcket och titta på "Svenska Hollywoodfruar" som jag spelade in igår & hoppas att sammandragningarna blir allt värre under morgonen ;-)

Dagen med stort D.


Jaha, så var den här. Dagen vi har väntat på i nio månader. Dagen som vi har räknat ner till sen den 10:e April. Dagen som vi har fantiserat om. Men vad har hänt? Ingenting. Nada. Niente. Nothing.
Jag sitter fortfarande här som den tjockisen jag är med magen i vädret, ont i ryggen, tålamod som en ivrig 5-åring på julafton, krypningar i benen & en trötthet som en 95-åring tanta.
Ingen bebis i sikte. Snart stoppar jag in handen & drar ut h*n själv.

Har iallafall haft en tokmysig dag tillsammans med mina föräldrar ute hos farmor på landet. Jag hade ju lite i baktanke att om jag åker hemifrån 8 mil i snöoväder & ut i skogen, då skulle ju vattnet gå i ren djävulskap. Men icke, såklart.
Hur som haver, alltid lika mysigt & roligt att träffa farmor. Blir alltid så glad när jag ser henne, hon får mig alltid på bra humör. Vi fikade & snackade skit i några timmar. Jag lämnade en julblomma & ett paket till henne som hon skulle öppna på julafton :-) Min goa fammo <3

Nu går mina ögon ihop, så nu blir det ett varmt bad & sen ska jag nog gå och lägga mig & läsa. Baby hoppas innerligt på att det händer något inatt. Jag har nästan slutat hoppas. Jag tror att Pyret stannar där inne för gott. Jag kommer att vara den enda kvinnan i hela världen som kommer att få vara gravid resten av mitt liv. Så blir det.