Tillbaka på banan.

 
Vi har haft äckelpäckel på besök, närmare bestämt maginfluensan. Alltså, finns det något värre i hela världen? (Klart det gör, men känns inte som det för stunden). Lillfisan började natten till onsdag, då tog jag in madrasserna och lade mig på golvet nedanför henne så var vi vakna i princip hela natten. Hann precis somna, så var det dags för hinken igen. Vid fyra-fem tiden på morgonkvisten börjar jag känna av min mage och sen var det kört för mig också. Så hela onsdagen håller vi på. Hon blir dock bättre ganska fort och slutar spy redan på dagen, tack och lov. Jag vaknar upp med illamående även på torsdagen och på eftermiddagen börjar det om en snabbis för min del. Då hade jag lust att hoppa från balkongen en sväng, fy.
 
När baby och Lilleman kommer hem från att ha varit ute och lekt på gården på torsdagen, lägger helt plötsligt Liam av en kaskadspya rakt på soffan (såklart). Från ingenstans! Och baby hinner precis ta av honom tröjan, så spyr han igen på golvet. Och då lyfter han upp honom för att ta in han i duschen och då spyr han IGEN på hallgolvet precis utanför badrummet. Tre gånger på mindre än två minuter. Och eftersom han aldrig har spytt förut förväntade man sig ju att han kanske skulle bli lite rädd eller gråta en skvätt (eller bli hysterisk som sin syster), men han såg mest förvånad ut och undrade vad det var som hände. Haha. Inte en tendens till att börja gråta, så rolig lilla gubben.
Men det var allt, han blev inge dålig. Så skönt! Baby blev illamående och risig på fredagen, så då låg han hela dagen i princip. Men då kände jag mig lite bättre så vi avlöste varandra. Dock måste jag säga att det var en utdragen maginfluensa för min del... Nog för att det började om men idag är första dagen som jag känner mig som mig själv igen. Har varit så sjukt trött, sådär som i dvala nästan och haft svårt att hålla ögonen öppna.
 
Men men, nog om den skiten (bokstavligt talat) - nu hoppas vi att vi slipper den på väldigt väldigt länge!
Idag jobbade baby som vanligt och idag regnade det inte - kors i taket! Men mulet har det varit givetvis, konstigt vore det väl annars. Jag och barnen tog med oss det gamla brödet vi sparat åt ankorna och gick ner till vattnet. En fin liten ankfamilj med söta bebbar simmar omkring i kanalen och dom blev givetvis jätte glada åt att få lite bröd i magarna. Liam ville helst kliva i vattnet hela tiden så honom fick jag hålla i ordentligt, och ordentliga bitar tog han för att kasta i vattnet. Titt som tätt försökte han själv stoppa det i munnen, men mögligt bröd är nog ingen hit ens för honom ;-)
 
 
När ankorna var mätta vandrade vi vidare ner på stan. Och mitt på klaffbron börjar varningsklockorna slå att det är dags för broöppning! Så jag säger till Lykkis att nu får vi allt springa. Några meter från bommarna börjar givetvis dom åka igen så vi blir kvar på insidan eftersom jag inte vågade chansa att springa och kanske få dom i huvudet. Sen var det bara att krypa under. Även fast jag vet att bron förmodligen aldrig skulle öppnas om vi vore på den, var det ändå obehagligt. Tanten bakom oss som också fick krypa under bommarna ramlade mitt bland en massa glas rakt på rumpan sin, så jag lämnade barnen vid vagnen och gick fram till henne. Som tur är gick allt bra & hon fick inte nåt glas nånstans eller gjorde illa sig, stackaren. Nä, fr.om nu är även jag ett icke-fan av klaffbron eller broöppningar snarare. Har aldrig brytt mig förut, men idag blev jag faktiskt lite irriterad över dens existens.
 
Nere på stan hoppade barnen studsmatta och sprang omkring en stund innan vi gick in på H&M för att köpa nya mjukisar till Lilleman. 3 för 2 är guld, han fick även två t-shirts och fisan som inte behövde nånting men mitt mammahjärta har inte mage att inte ge henne nåt litet också, fick hello kitty hårspännen. Så var alla glada och nöjda ;-)
Bussen hem, lite lunch i magarna och sen vilade vi.
 
När baby kom hem åkte vi och storhandlade, skönt med påfyllda skåp igen!
Idag fick vi också bekräftat att lägenheten är våran. Vi har sagt upp våran trea nu också, så nu är det liksom på riktigt Känns bra :-) Vi köpte faktiskt Lillemans första möbler till hans nya rum igår. En mammut-byrå och en lampa. Hade sån otrolig tur som såg en kille på en sida på facebook när han lade ut annonsen om byrån, jag hann få första tjing! Det var x antal som ville ha den, men jag var först - nån gång ska ju det hända också :-) Vi började maila lite så han frågade om jag ville ha lampan också för ett löjligt bra pris, och den hade jag faktiskt kikat på redan på IKEA så då blev jag glad. Allt är i nyskick och jag gjorde ett riktigt fynd, då blir man glad!
 

Imorgon hoppas vi på icke-regn igen. Vore väl för mycket begärt att hoppas på sol, så man får hoppas på att det inte regnar så vi kan vara ute på våran lekplats. Lykka har lärt sig åka linbana själv för nån vecka sedan så nu vill hon inget annat, gullunge.
Sen ska vi mysa med bästa mamma/momme & pappa/moffa som vi saknat så allihopa <3

Ny lägenhet.

 
 
Mitt i all sorg lyser det upp lite små ljusglimtar. Dagen efter svärfars bortgång var vi på lägenhetsvisning här i området. Vi bor nu i en trea & med en liten 15 månaders som också börjar samla på sig en hel del leksaker, börjar det kännas litet. Jag & mannen vill gärna få tillbaka vårat sovrum och att ge Lilleman ett eget rum dit han kan gå och vara för sig själv med sina "Brrrrrrrrruuuummmmmaaa" (bilar), skulle kännas så bra. Och att få ett rum dit vi kan slänga in alla hans leksaker skulle kännas ännu bättre såklart ;-)
Lillsmurfan har ett behov av att vara för sig själv ibland och vill stänga dörren om sig, vilket hon såklart får göra när hon vill, men prutten blir då fast i vardagsrummet som såklart inte är så roligt. Det skulle helt enkelt gynna oss alla med en större lägenhet och den vi var och tittade på var en femrummare. Våran trea är på 70 kvm drygt och femman ligger på 115... Behöver jag säga att jag jublar inombords över utrymmet?
 
Lägenhetens planering gillade jag skarpt, förutom vardagsrummet som blir lite svårmöblerat med våran stora soffa och endast en ledig vägg. Resten är antingen fönster eller dörrar, men har mina små aningar om hur vi löser det så jag är inte orolig. I värsta fall får vi sälja soffan och skaffa mindre, men tror inte det behövs.
 
 
Såhär ser lägenheten ut, när jag såg ritningen blev jag först inte särskilt imponerad så den gör inte rätt för sig. Hallen är enorm, som ett eget rum. Skönt med två toaletter & även här en stor klädkammare. Sovrummet med alla garderober blir vårat, det är stort och härligt. Rummet bredvid blir lillfisens och rummet intill hans blir fisans.
Rummet längst ner med dubbeldörrar ska vi ha en matgrupp ståendes & ta bort dubbeldörrarna så det blir öppet och fint. Kommer bli superbra :-)
 
Jag funderar och planerar i huvudet fast vi inte flyttar förrän första oktober, haha. Men det känns skönt & jag glädjer mig verkligen åt att få en lägenhet där vi vet att vi kommer att bo länge. Ingen "övergånslägenhet" som våra andra varit. Jag började i en etta, dit baby sen flyttade in. Sen skaffade vi en tvåa, sen kom Lykkis och då blev det en trea. Meningen var ju nu att vi skulle skaffa en fyra, men när vi blev erbjuden en femma kunde vi inte tacka nej. Vi vet ju att vi vill ha en tredje liten knodd i framtiden så det är bara att tuta & köra. Med lägenheten alltså, knoddisen väntar vi med ett tag till :-)
 
Eftersom vi flyttar första oktober först har vi tid på oss att skaffa det vi behöver. Jag har bestämt mig för att smurfen ska ha "mammut" möbler ifrån IKEA, så håller utkik på blocket & andra sidor om det dyker upp något. Givetvis har IKEA slutat sälja den serien, varför är jag inte chockad....? Min tur i ett nötskal. Vill i alla fall ha en garderob och byrå i den blåa färgen, men även bordet och stolarna är fint. Nåja, får se hur det blir :-) Känns skönt att kunna köpa pö om pö i alla fall så inte hans rum ekar när vi flyttar sen. Tror även fisan ska få en garderob in till sitt rum, men får se som sagt.
 
Baby jublar över balkongen, den vi har idag är så fisliten att vi knappt får plats där alla fyra. I år har vi inte ens gjort iordning den ännu, mycket för att vädret inte varit fint heller såklart. Men balkongen i femman är mycket större, djup framför allt så killen som beror där nu hade t.om ett runt bord med stolar runt om. Så nästa sommar kan vi sitta där ute och äta alla fyra, mysigt :-)
 
Ja, vi längtar som sagt. Trots att vi har en hel del annat att stå i innan oktober. Vi börjar med allt det tuffa och jobbiga, sen hoppas vi på en härlig semster tillsammans. Jag fick mitt schema över sommaren och jobbar en hel del. Nu blir det lite mindre eftersom vi förmodligen åker över till Finland några dagar den veckan mitt schema börjar för begravning och annat, men annars jobbar jag mycket. Känns bra med tanke på pengarna som behövs nu, men känns tråkigt att inte få alla dagar tillsammans. Men vi väljer att se det positivt och för min del känns det skönt att kunna tjäna lite extra pengar till flytten.
 
 
 
 

Vila i frid.

 
I tisdags, den 17:e Juni, tog min mans far, min svärfar och barnens farfar sina sista andetag här på jorden.
Hans kropp orkade inte längre kämpa & hans sinne fick ro till slut.
Även om han bott i Helsingfors så länge jag känt honom, så känns det så overkligt att han inte längre finns på andra sidan pölen.
Vi kommer att sakna dig, Topi <3
 
Den ro Du länge sökte
Den kom till Dig till slut
Nu borta är bekymmer
Du får Du vila ut
 
 
 
 
Den där känslan som man får när ens barn är sjukt och man inget kan göra, den där enorma hjälplösheten som känns i varenda del av kroppen - precis så kände jag i tisdags när min man bröt ihop. Jag har sett han gråta ett flertal gånger under våra år tillsammans, men den här smärtan han upplever nu är ju den värsta han upplevt i hela hans liv & att jag inte kan göra något för att få den att försvinna är fruktansvärt. Det finns inget jag kan säga, inget jag kan göra för att få det bra igen. Jag kramar, pussar, tröstar, klappar, sover tätt intill & gråter med honom - men mer kan jag inte göra. Han tackar mig för att jag finns där för honom, men det känns så otillräckligt. Trots att jag vet att jag omöjligt KAN göra något mer - men det är där hjälplösheten kommer in. Jag fullkomligt hatar den känslan, att inte kunna få den jag älskar mest på jorden att må bra igen.
 
Jag vet att tiden kommer att göra det lättare för honom. Tiden läker inga sår, men den gör det enklare att leva med dom. Den här intensiva smärtan, tomheten och ångesten han känner kommer att lätta och han kommer att kunna leva normalt igen. Men jag önskar att han slapp känna såhär överhuvudtaget.
Jag önskar att jag kunde trolla tillbaka hans far. Göra allt bra igen <3
 
Tidigt imorse hoppade han på ett flyg till Helsingfors och att inte ha han hemma gör det så tufft. Han ville såklart inte lämna oss, men det är ju där hans pappa och hans släktingar är. Han behövde ett sista farväl & när jag pratade med honom idag önskade jag att jag kunde krypa igenom telefonen och pussa han på kinden. Hans livs jobbigaste dag och jag kunde inte vara med. På begravningen ska jag vara med, så enkelt är det bara. Vi får försöka lösa det med barnen på något sätt, jag vill också säga hejdå & jag vill finnas vid min mans sida den dagen.
 
Det har inte ens gått tre månader sedan min älskade lilla fammo tog sina sista andetag, sen min värld rasade samman totalt. Och nu händer det här....2014 är ett skrämmande år & jag hoppas att det sista halvåret av det blir betydligt ljusare. Vi får gå igenom såna prövningar nu som suger musten ur oss, men våra lyckopiller och vetskapen om att vi har varandra gör att man klarar av det.
 
Det är ju såhär livet ser ut. Det kommer att komma en dag då jag ska säga farväl till mina föräldrar och då finns han vid min sida. Men jag kan inte ens föreställa mig den dagen eller klarar inte ens av att nudda vid tanken, och nu är han mitt i det. Min fina älskling.
 
Han kommer hem imorgon förmiddag i alla fall så vi får lite midsommar tillsammans. Meningen var att vi skulle åka till Dalarna för att fira tillsammans med familjen Barman, det hade vi allihopa sett fram emot. Men p.ga omständigheterna blev det ju givetvis inte så. Men god mat, jordgubbar och ett glas vin blir det i alla fall bara vi lilla familjen.
 
(På lördag kommer internet förhoppningsvis kicka igång ordentligt igen. Jag sitter på världens sämsta uppkoppling just nu, det går så segt att jag spyr & det har varit såhär länge. Därav min tystnad, och dessutom är appen till android värdelös, så luren orkar jag inte heller blogga från längre. Men ska försöka komma igång igen, missar ju så mycket. )
 
Nu börjar regnet ösa ner, klockan är snart tolv. Jag ska väl försöka sova lite, känner mig så nere och känslosam. Att jag dessutom fick det däringa kvinnliga idag gör ju inte situationen bättre. Jag bestämde mig för att skita i att vara stark i alla fall och vräkte i mig en halv (liten förvisso) kladdkaka som lite tröst i ensamheten. Men jag blir sådär rastlös att jag har svårt att placera mig själv. När klockan var elva hade jag precis städat lägenheten.... Plockat o donat, dammat, torkat golven, skurat toan och hängt upp tvätten. Jag har väl inte städat så sent sen jag var singel och bodde ensam för tusen år sedan. Som sagt, svårt att placera mig själv just nu. Men ska i alla fall krypa ner under täcket och hoppas att John Blund dyker förbi snart.
 
Vi hörs av snart igen. Hoppas att ni mår fint <3