Liten börjar bli stor.

 
Sen Liam föddes har han tagit allt i sin egen takt. Han har inte haft bråttom med något. Han har varit go, rund, snäll och satt väldigt länge på sin söta lilla blöjrumpa och bara va' nöjd. Sen började han krypa, två månader senare än sin syster. Han hade som sagt inget bråttom att ta sig någonstans. Och nu har vi väntat på att få se när han skulle intressera sig för att börja lära sig gå.
Han har tagit något steg här och där mellan möbler, men inte något mer. Men så förra veckan så tog han ena dagen två steg, för att nästa dag ta fem steg. Och han tränar, tränar och tränar - hela hans dagar har den sista tiden gått ut på att lära sig att gå. Han har t.om tränat mer på det än vad han har lekt med sina bilar, och det säger en hel del ;-)
 
Det är en stor skillnad på han och hans storasyster, det finns många skillnader förvisso, men en stor skillnad är att han ska lära sig allting själv. I sin egen takt som sagt. Med Lykka kunde vi träna tillsammans med henne när vi märkte att hon intresserade sig för något. Och jag kommer så väl ihåg hur baby & jag stod vid varsin ände på hallmattan och hon stapplade några steg fram å tillbaka emellan oss, skrattandes, tills hon till slut gick hela vägen fram och tillbaka. Men ni ska se Liam, hahaha...Herregud, märker han att man ens ger minsta sken av att man vill träna lite med honom viker han upp benen & kryper sitt snabbaste därifrån, skitsur. Och så har han varit med allt. Vi har inte kunnat träna med honom till att åla, krypa, ställa sig upp. Givetvis ska barnen få, & oftast tar dom per automatik allting i sin egen takt - men vi jämför ju bara med Lykkis som alltid hade ett leende på läpparna när hon insåg att hon började lära sig något och mer än gärna ville träna med oss.  Men som sagt, lillebror är precis tvärtom och ska lära sig allting själv ;-) Och det gör han ju också, men i sin egen takt som sagt.
 
Nu har han iallafall lärt sig att gå. Ni vet sådär stapplandes med armarna uppe i luften och ett stort leende på läpparna. Idag gick han så långt som han aldrig gjort tidigiare, han gick tvärs över köket. Från ena sidan till den andra. Sen sätter han sig ner, det är sällan han tappar balansen utan oftast sätter han sig ner självmant på rumpan. Han är duktig och så stadig & från att han började intressera sig till att lära sig gå, har det exploderat på bara några dagar. Han har som sagt tränat från morgon till kväll, gått från soffan till väggen, från mattan till spegeln, fram å tillbaka, upp och ner - jag är så stolt <3 Vilken fantastisk son vi har.
 
Och hans tal har också börjat explodera, nu senast plockar han upp saker från golvet, sträcker fram handen och säger "här". Han kan "imse vimse" med händerna, han ropar på Lykka os.v os.v Och han älskar att vara med. När pappa kommer hem från jobbet blir det oftast lekstuga, och när jag varit iväg och tränat på kvällen brukar jag få höra hur dom kastat boll tillsammans, jagat varandra och hoppat högt och långt - och givetvis är lillkorven med. På morgonen står vi alla tre och borstar tänderna tillsammans, han vet mycket väl när vi är på väg mot dagis och att kolla på bilar/lastbilar/bussar längst vägen är ett stort plus. Annars älskar han att vara på dagis överhuvudtaget, dom få minutrarna vi spenderar där när vi lämnar/hämtar fisan hinner han skaffa nya kompisar och leka med bilarna han hittar. Haha. Han kommer inte ha några problem med att börja på dagis iallafall :-) M-L på dagis brukar lyfta upp honom ibland och henne känner han tycker han, för han sitter bara med ett stort nöjt flin på läpparna.
Han är så charmig, så otroligt snäll, enkel & lugn. Finaste älskade Liam <3
 
(diskmaskinen är bland det roligaste han vet. Man måste ha koll på honom för så fort han får chansen drar han ner luckan och börjar plocka ur och rulla ställningarna fram å tillbaka, haha)
 
En bild från idag då han vrålar "WOW" åt syrrans bubblor hon blåser ;-)