En glädje bara en mor kan förstå.
Nyss gick hela min lilla familj ut för att leka i parken. Lillsmurfan smörjdes in & lillkorven lades ner i vagnen för att somna efter några minuter.
Så fort dörren stängdes igen kom tystnaden. Den som är som musik för öronen ibland, den som man sällan hör som 2-barns mamma. Men ibland gör den mig rastlös också när jag väl har chans att njuta av den. Så var det idag. Efter att jag hängt upp tvätten gick jag ut på balkongen för att se vart dom tog vägen, bara att få se dom en stund trots att dom gått för 7-8 minuter sen skulle göra mig lugn.
Och när jag står där på sjunde våningen och ser mannen stå och torka lillsmurfans näsa blir jag alldeles varm. Dom fortsätter att gå, och hon har sina nya sandaler som hon fick av momme på sig som hon är så stolt över. Och sin rosa solhatt. Och i famnen har hon sin basketboll som hon älskar mer än allt. Så sträcker hon upp sin arm för att ta pappas hand & där går dom. Hon ser ännu mindre ut bredvid sin långa pappa & i vagnen ligger världens sötaste lilla prins. Och så mannen jag älskar mest av allt - min man. Min familj.
Jag blir så fylld av glädje att hjärtat nästan spricker.
