För exakt ett år sedan.
Mina tankar för exakt ett år sedan, jag minns det som igår:
"Sömn är det jag borde ägna mig åt just nu & jag ska strax försöka mig på det. Men jag kan inte placera mina tankar. Vet inte hur jag ska kunna lugna mig själv inför morgondagen....? Älskling kommer med kloka & pepprande ord, men det är ändå bara jag som är ensam med mina tankar nu igen.
Men hur gör man....? Hur kopplar man bort morgondagen som kommer att bli en av dom viktigaste, tuffaste & livsomvälvande dagarna i mitt liv...? Det far tusen tankar & rädslor genom huvudet på mig. Många "tänk om". Jag vet att jag inte kan styra nånting, jag är helt i händerna på barnmorskorna & vad min egen kropp säger. Jag försöker fokusera på det positiva, på att han faktiskt kommer imorgon. Jag ska få träffa min son som sparkats, gjort kullerbyttor, rivits, haft hicka & gymnastik i min mage i över 9 månader! Han kom som en överraskning & imorgon får vi äntligen se vem han är <3"
Men hur gör man....? Hur kopplar man bort morgondagen som kommer att bli en av dom viktigaste, tuffaste & livsomvälvande dagarna i mitt liv...? Det far tusen tankar & rädslor genom huvudet på mig. Många "tänk om". Jag vet att jag inte kan styra nånting, jag är helt i händerna på barnmorskorna & vad min egen kropp säger. Jag försöker fokusera på det positiva, på att han faktiskt kommer imorgon. Jag ska få träffa min son som sparkats, gjort kullerbyttor, rivits, haft hicka & gymnastik i min mage i över 9 månader! Han kom som en överraskning & imorgon får vi äntligen se vem han är <3"
Jag kommer ihåg den där bisarra känslan av att veta att imorgon kommer han, imorgon ska vi liksom jaga ut han därifrån. En vecka senare än vad vi fått på datum. Jag hade havandeskapsförgiftning, därför vi inte kunde vänta en vecka till. Barnmorskan hade redan en dag tidigare försökt locka ut han med hinnsvepning (aj!), men inte ens det funkade. Han trivdes där inne.
Men oj vad mycket känslor jag hade just idag, för ett år sedan. Så rädd, så dåligt samvete över Lykkis som inte hade en aning om vad som skulle hända & som i min värld nu skulle börja känna sig utanför. Tänk om jag visste hur fel jag hade. Tänk om jag bara skulle förstått hur bra allting skulle gå, med allt. Hur lätt förlossning skulle gå, hur stor och fin våran pojke skulle vara, hur bra jag skulle må efteråt, hur bra Lykka skulle ta allting och vilken otroligt lättsam liten bebis vi skulle få. Tänk om jag bara visste....
Men det är väl halva tjusningen med graviditeten, att vänta och längta och inte ha en aning.
Imorgon blir Liam ett år & det är det snabbaste året i hela mitt liv. Sen han kom känns det som att någon högre makt har snurrat jorden liiiiiite snabbare för varje dag. Jag försöker verkligen att njuta av nuet, att njuta av mammaledigheten och att varje dag få se honom och hans storasyster utvecklas. Men ibland är det skrämmande när det känns som att man öppnar ögonen och sen är det dags att blunda igen.
Älskade pojke, så liten men redan så stor <3
(Det har varit svårt att ha någon ork över till bloggen den här veckan. Har varit, och är fortfarande, trött i huvvet. Men ska försöka knåpa ner några inlägg framöver, mest för min egen skull. Det är så kul att kunna göra så som jag gjorde idag, gå tillbaka i tiden och titta. Den går ju så snabbt som sagt....)