Den vackraste stjärnan.
Idag somnade min älskade fammo in. I förmiddags tog hon sina sista andetag och en liten bit av mitt hjärta följde med henne. Förutom mina föräldrar är hon den människan i mitt liv som alltid har funnits där. Mina fotoalbum är fulla med kort på henne, på oss och våra minnen tillsammans.
Jag känner mig tom & har svårt att acceptera det faktum att jag faktiskt aldrig kommer att få träffa henne igen, höra hennes röst eller äta hennes risgrynsgröt. Jag kommer aldrig få höra henne berätta sina historier om hennes liv, se hur fascinerad hon är över sina blommor som blommar om & om igen eller berätta för henne om mina barns tokerier.
När jag var liten var det fammo & jag. Faffa dog & trots att jag saknade/saknar honom, var jag nog då för liten för att förstå var det innebär att leva utan en kära. Jag anpassade mig eftersom jag var ett barn, och barn gör så. I vilka situationer som helst, sen har jag växt upp utan min farfar. Han gav mig min första cykel, jag minns honom sitta i sin fåtölj, röka och titta på tennis. Eller hur han satt i köksfönstret och vinkade till mig när jag gick till lekis. Det är mina starkaste minnen av min farfar.
Mina minnen med min farmor kan jag inte ens få ner i bloggen, dom skulle behöva en egen blogg. Och visst är väl det fantastiskt...? Att min lilla fammo funnits där i mitt liv så länge, jag blir 29 år i år och i 29 år har jag fått ha min fammo i livet. I 29 år har hon skapat nya minnen med mig. Hon har träffat mina barn och det har alltid varit viktigt för mig. Att mina barn skulle få träffa den person som varit en sån viktig och stor del i mitt liv. Jag ville visa min största stolthet för henne & hon fick mig att känna mig stolt över mina barn. Hon berömde dom alltid, tyckte att dom var så fina & så duktiga. Sa alltid precis det en farmor ska säga, det man vill höra och det jag vet att hon faktiskt tyckte.
Jag var på väg till sjukhuset för att säga farväl till henne idag när jag fick till mig att det inte var långt kvar. Men vi hann aldrig upp. Mina föräldrar hann aldrig upp. Och mina fastrar hann aldrig upp. Min kusin var där & höll henne i handen och det glädjer mig. Jag hade önskat att hon skulle slippa gå bort på sjukhuset, men hon behövde inte dö ensam och det var huvudsaken. Hon hade bestämt sig och efter det gick det fort. Hon orkade inte mer, hennes kropp och hennes hjärta var trött.
Mitt hjärta gråter & hela min kropp gör ont. Jag vet inte om jag någonsin kommer att acceptera det här. Det må vara livets gång, men det gör ont ändå.
Tack älskade fammo för den du var. För att du fanns i mitt liv. För all den kärlek du gett mig. Jag tror aldrig någonsin att du kommer att förstå hur mycket jag älskar dig och hur mycket du betyder för mig.
Du är den finaste människan jag någonsin mött & jag kommer alltid att sakna dig. Varje minut av varje dag.
Idag tändes den vackraste stjärnan av dom alla på himmelen.