Helgen & vardagen.
Helgen har gått i rasande fart. I fredags gjorde vi ingenting egentligen, tog det lugnt framför tv:n och fes i soffan. Igår hade jag& barnen en heldag med deras momme & moffa. Eftersom kylan och snön (äntligen får man väl säga) bestämde sig för att stanna så blev det premiär med pulkan för både stora och små! :-) Liam åkte pulka för första gången och var lite skeptiskt först till snön överhuvudtaget. Lykka däremot, hon hann inte ens stanna med pulkan förrän hon tjoade "igen igen igen!". Haha. Har lovat henne att vi ska åka pulka imorgon så hoppas att det varken snöar eller blåser då.
Sen blev vi bjudna på mat, lekte, kollade på "Askungen" (igen) vilade och fes i soffan. En perfekt lördag med andra ord :-) Baby var hemma & kaklade köket, är inte helt klart ännu så visar en bild när det är redo.
Idag hade jag sovmorgon. Sen städade vi lägenheten innan vi hoppade in i bilen och åkte till min fammo. Det känns att jag inte träffat henne på länge eller så ofta, jag får dåligt samvete över det och kan ibland (alltid) önska att hon vore en promenad härifrån. Med med en höst fylld av sjukdomar och en ledighet med en trasig bil har det blivit som det blivit. Nu är dock bilen lagad och jag hoppas vi slipper sjukdomar lääääänge framöver!
Fammo var trött och hon blir tröttare för
varje gång man ser henne. Nu hade hon även ramlat hemma och gjort sig illa. Lilla gumman... Att ha en (snart) 92-årings kropp kan inte vara lätt. Både ostadigt och snurrigt för henne. Hon säger emellanåt att hon inte orkar mer nu och även om det är jobbigt att höra, så förstår jag henne. Jag tror nog att alla som är runt henne förstår. Det är väl så livet ser ut, I guess. Men emellanåt kan tanken slå mig hur otroligt tacksam jag är för min fammo, för att jag alltid haft henne och för att hon fortfarande, trots sin höga ålder, finns i mitt liv och träffar mina barn. Mina barn är ju mina stoltheter och för mig är det viktigt att dom får träffa henne & vice versa. Det finns ju ingen vuxen, förutom mina föräldrar, som har haft samma stor betydelse i mitt liv som hon. Och faffa såklart, den alltför korta tiden jag fick känna honom. Sen var det ju fammo & jag.
Vi fikade med faster och Chrille, Lykka åt macka som vanligt och var lite blyg i början (som vanligt). Liam var nyvaken när vi kom, båda barnen sov på ditresan, men kom snabbt igång med att både snickesnacka och utforska hela köket :-)
Till fisans stora lycka hade fammo choklad hemma och efter det var dom liksom bästisar, haha. Hon gav henne 3-4 kramar och blygheten var som bortblåst. Ingen svårflirtad donna med andra ord ;-)
Imorgon blir det mys med barnen och på eftermiddagen gym med mamsen.
Natti natti!