Begravning.
Idag var det då dags, fammos begravning. Jag som känt en enorm stress i hela kroppen dom senaste dygnen vilket lett till spänningshuvudvärk och sömnproblem, vaknade istället upp imorse med ett enda stort tryck över bröstet. Lite tungt att andas och ett berg på mina axlar. Så kändes det. Det var dessutom lika grått och trist ute som tanken på att behöva sätta sig i bilen och fara mot Eskilstuna. Tungt. Allt var tungt.
Men begravningen var förbi relativt fort ändå. Prästen var lite too much och jag vet inte riktigt om han var på riktigt eller en seriefigur. Han fick mig att börja fnissa lite i början i alla fall, sen vande man sig vid hans konstigheter. Det absolut jobbigaste var såklart kistan, det otroligt fina kortet på kistan som visade fammos fina leende & busiga ögon och att se alla i släkten lika ledsna som en själv. När det var dags att gå fram och lägga rosen på kistan och säga farväl på riktigt, visste jag inte om benen skulle bära mig. Det är så surrealistiskt att veta att i kistan ligger hon, min älskade fammo .Men jag kom fram till kistan, lade rosen uppe på dom andra och sa "Hejdå fammo" sen satte jag mig ner igen.
Prästen pratade alldeles för mycket om gud & jesus, himmelriket och portar för att jag ens skulle orka lyssna på hälften. Så jag försvann i mina egna tankar under tiden, hörde fammos röst i huvudet och en massa minnen dök upp. Det var trevligare så. så det är jag tacksam över.
Nu är hon där hon är. Nu är hon den vackraste stjärnan på himmelen & en dag ses vi igen <3
Efter begravningen åkte vi till Tuna Park och åt lunch allihopa. Då hade berget från mina axlar försvunnit, luften kändes genast lättare och folk skrattade igen. Att ett farväl kan kännas så tungt. För alla.
Nu hoppas jag att 2014 vänder. Att fortsättningen på det här året ska bli bra. Jag orkar inte med mer motgångar nu, känslostormar och bergochdalbanor. Dom första fyra månaderna på det här året har varit allt annat än bra & vissa dagar är barnen den enda anledningen till att jag orkat gå upp ur sängen.
Önskar att jag kunde ta in på hotell en helg, alldeles ensam. Bara varva ner, ladda med energi och få andas. Få en nystart i kroppen och slå ifrån mig all negativ energi. Jag vill nödvändigtvis inte vara ifrån min familj såklart, men två småttingar är inte alltid så avstressande ;-) Men istället får jag hitta mina egna sätt. Jag har inga planer för resten av veckan, det är en bra start. Att bara vara.
Sen hoppas jag att allt vänder. Och negativa människor som inte har en aning om nånting egentligen kan hålla sig borta, jag orkar på riktigt inte med energitjuvar. Nu vill jag börja må bra.