Still standing strong.
Här är jag. Jag överlevde sprutan & i ärlighetens namn kände jag inte ens att jag tog en spruta..[?]. Vi stod i kö i ungefär tio minuter (att stå i kö för att frivilligt ta en spruta kändes helt befängt), sen fick vi gå in i varsitt bås och efter ungefär tio sekunder skulle vi klä på oss och gå därifrån. Helt sjukt, sveriges befolkning står på kö för att ta en spruta som man egentligen inte vet vad den innehåller. Och jag & baby var två av dom. Men nu är dom tagna & våra arman är ömma och svullna. Men någon annan biverkan har vi inte fått, & det är vi tacksamma för.
Ingen grissjuka i vårat hem, tack.
Idag opererade min kära far sitt ben. Imorse satte jag mig på bussen och åkte till sjukhuset, åt frukost med mammsen och sen höll vi pappa sällskap tills det var dags för honom att sövas och bli opererad. Under tiden åkte vi ner på stan, kikade i affärer, fikade & bara umgicks. Tokmysigt <3 Operationen gick bra och det jobbigaste för honom var väl efteråt, väntan på att doktorn skulle komma och skriva ut han igen. Jag hann åka hem innan det, då var klockan ungefär fyra och vi hade väntat i 2,5 timme. Dom har inte bråttom på sjukhus...Jag hoppas att han slipper alltför mycket värk & att han snart är på fötter [benen] igen. Imorgon ska jag dit och äta mat med dom, mamma är hemma & pysslar om pappa tills han mår bra igen.
Imorgon är det fredag, äntligen! Fredagsmys står på schemat då. På lördag ska vi till IKEA & shoppa julpynt, det ska bli riktigt mysigt. På söndag ska vi julpynta och baka pepparkakor, ännu mer mys. Så den här helgen ser jag verkligen fram emot. Baby & jag - mys hela helgen <3
Nästa vecka har jag en hel del att ta tag i. Ska bli skönt att få ändan ur vagnen & börja ta tag i saker som jag lagt på hyllan alltför länge nu. Det är lätt hänt att man tappar motivationen nu på hösten i mörkret, men då blir det en ond cirkel som blir allt svårare att komma ur. Men nästa vecka som sagt, då trotsar jag höstmörket & blir mig själv igen. Janne finns där som det största stödet, han kommer hjälpa mig & pusha mig och det behöver jag.
Kan med gråten i halsen berätta att jag nu läst ut Slash boken...Jag är helt betagen, helt fascinerad över denna människa. Jag tjatade på Janne redan efter några kapitel att han var tvungen att läsa den på en gång när jag var klar med den, att den var helt fantastiskt bra & att jag liksom inte kunde sluta läsa den. Sen började jag fundera på varför jag egentligen kände så starkt för den. Jag menar, visst har jag alltid gillat Guns n' Roses & tyckt att Slash är en av världens bästa gitarrister, men mer än så har det liksom inte varit. Men nu, efter att ha läst boken är jag nästan villig att gifta mig med honom. Och jag vet varför. Hela hans personlighet fascinerar mig - han är ödmjuk, har fötterna på jorden & har från första sekund vetat vad hans framtid skulle bestå av. Och det var att spela gitarr. Från första gången han höll o en gitarr vid 12-13 års ålder har han vetat att han var född till att spela på den - och så blev det ju onekligen. Han är fantastisk & han fascinerar mig. Människor som han, som verkligen kämpar för att få deras dröm att slå in, som verkligen VET vad dom vill göra & aldrig ger upp - såna människor hyser jag stark respekt för.
Nu har jag börjat läsa [& faktiskt snart läst ut] Nikki Sixx's bok "A heroin Diary". Den är också bra, lättläst då den mest är anteckningar från hans period när han tog som mest droger - då Mötley Crue var som störst. Helt otroligt vad droger gör med en människa. Att man inte vill någonting annat än att sluta, t.o.m när man sitter och har sina hallucinationer & är som värst nere i skiten. Men det går inte. Kroppen behöver det för att ens orka komma upp ur sängen. Skrämmande men fascinerande.
Nu ska jag strax ta mig en dusch, sen ska jag få kroppsmassage. Lyx ;)
Adios!
