Life is beautiful when I'm with you

 

Idag fick jag uppleva en ilska & en rädsla gentemot Lykka som jag aldrig känt tidigare. Hon är inne i en testing-testing period igen (suck) och för varje gång blir det liiiite värre. Hon blir ju äldre och mer medveten, så det är ju inte så konstigt egentligen.

Men idag, bara för en stund sen, när jag hämtade henne på dagis ställde hon till med en scen. Inte på dagis (I wish), utan på gatan när jag ville att hon skulle hålla mig i handen på övergångsstället.

 

Hon hade börjat smågnabbas lite innan, man märker liksom på henne vilket humör hon är på. Men jag brukar kunna få henne att tänka på annat, iallafall för stunden. Men, när jag sen sa till henne "håll mig i handen nu gumman så ska vi gå över vägen" så var det som att jag hotade med att hon aldrig skulle få se på Alfons igen. Samma reaktion gav hon mig. Hon vände ryggen till & sa "NEJ" på en gång. Jag försökte lirka, prata, bli arg & under hela tiden gick det förbi passerande som såklart fick ögon lika stora som jordglober.

Droppen kom när hon sätter sig på marken, och allt utspelar sig en meter från vägen. Den värsta vägen i hela området där folk kör som galningar, det var här den gamla 90-åriga tanten blev påkörd när hon gick över övergångsstället bl.a

Så jag hade hur som helst aldrig kunnat ge mig. Jag hade inte kunnat säga "Okej, men gå bredvid vagnen över vägen då" och tagit diskussionen senare. För hon måste hålla mig i handen över den vägen, så enkelt är det bara. Och det vet hon. Så vad gör man? När man provat allt och ungen bara gallskriker rakt ut...?(Fy, jag skulle ju aldrig få barn som beter sig såhär, haha. Tänk om man bara visste att allt inte har med en själv att göra.). Jag får helt enkelt dra henne i jackärmen över vägen. Inte på hennes eget bevåg såklat, hon går inte med på det för två sekunder ens utan blir om möjligt ännu mer tokig.

 

(Hon hamnar som i trans, har ingen aning om vad hon gör. Jag har läst på om det här x antal gånger och faktiskt blivit lite klokare, men det innebär ju inte att jag blir lugnare för det. Snarare tvärtom. Dom hamnar som i trans och kan alltså mycket väl skada sig själva i frustration, i det här fallet hade hon alltså kunnat springa rakt ut på vägen bara för att hon var så arg på mig. En gång för några veckor sedan kastade hon sig rakt ut från toastolen, rakt ner i golvet där inte ens mattan hade mjuknat fallet. Som tur var fick baby tag i henne i tid, annars hade hon nog hamnat på sjukan. När det väl går så långt att hon blir SÅ arg, vilket inte händer alls ofta tack och lov, då är det lite läskigt & man vill helst vara hemma i lugnets vrå)

 

Jag får i stort sätt släpa med henne hela vägen hem, Jag tänkte nu i efterhand hur det måste ha sett ut för omgivningen. Hon var ju liksom inte tyst utan fortsatte "mucka" med mig och försökte få mig ännu argare. "Jag vill inte gå hem!" "Jag vill inte äta mellis"! "Jag vill inte gå hem till momme!". Allt det där som jag pratat med henne om innan hon blev arg, försökte hon nu göra till en konflikt. Lilla älskade 3-åring, hur f*n ska det gå när du blir tonåring? Haha. Jaja, det är ju snabbt övergående som tur är. Även fast det just då känns som en evighet.

 

Vi var osams hela vägen hem, sen fick hon klä av sig sina leriga kläder (byxorna blev ju helt leriga när hon bestämde sig för att rulla runt på marken istället för att gå med mig hem), och sen hoppa ner i sängen en stund. Det går liksom inte att prata med henne förrän hon lugnat ner sig, så det var lika bra. Jag lade ner lillkorven för hans eftermiddagslur (stackarn, han som alltid längtar efter att hämta syrran så skriker hon bara istället för att busa med honom som hon brukar), och sen gick jag in och pratade med henne.

Jag förklarade för henne varför jag blev så arg, att hon ALDRIG får göra så igen, att det är farligt att gå över vägen och inte hålla i handen, att man inte får slänga sig på marken sådär nära bilarna os.v os.v Sen pussades vi och blev sams.

 

Hon ligger därinne fortfarande dock och läser Bamse-tidningar. Hon älskar att läsa.

Och lilkorven somnade på två sekunder. Själv är jag fortfarande lite skakis efter att ha blivit sådär arg och så känner jag mig lite ledsen. Fy att behöva bli sådär arg när man saknat henne hela dagen.

Jaja, nu är det bra iallafall så nu hoppas jag att det bara var en engångsföreteelse det som hände idag. Hon får givetvis bli arg, hon får ha sina utbrott här hemma och hon "får" bete sig illa - hon är ett barn och det är normalt. Tro inte att jag är ute efter en perfekt unge för såna existerar inte. Men det här beteende vid vägen, så nära trafiken och att hon inte lyssnar på mig när vi är ute tillsammans - det får inte hända igen. Så är det bara.

 

Annars är hon blöjfri nu även nattetid - så duktig! <3 Min älskade lilla tös. Nu ska jag kramas!