Life is beautiful when I'm with you

När jag skrev igår trodde jag att maginfluensan var över, att det "bara" var febern kvar att bråka med. Efter att hon åt en glass igår morse & verkade fått tillbaka energin igen, hade vi aldrig kunnat föreställa oss vad som komma skulle...

Vid elva går hon & vilar, hon sover i ungefär 1,5 timme och när hon vaknar är hon mycket ledsnare och klagar på ont i magen. Vi hör hur tarmarna rinner på henne men tänker att det är för att magen är totalt tom på henne, så som det blir efter en sväng med maginfluensa. Men efter några timmar med magont och massage och en feber som inte går ner, ringer vi vårdupplysningen som tycker vi ska åka in. Alvedonet ska ta ner febern med åtminstone en grad, vilket den inte gjort på henne. Och i samma veva som jag börjar ta fram kläder åt henne och förbereda väskan, lägger hon en kaskad spya på vardsgsrumsgolvet! Det börjar alltså om IGEN efter över ett dygn.

Fruktansvärt obehagligt och lillan blir jätte ledsen. Jag och baby kommer fram till att nu är det bråttom att åka in, hon spyr några ggr till hemma och vi inser att vi inte har en chans att få i henne den vätskan hon behöver den här svängen också när kroppen redan är så tom sen förra gången. Så baby åker in med henne till Huddinge akuten, jag pratar med mamma som erbjuder sig att ta köttbullen så även jag kan åka in efter nån timme.

Mina föräldrar skjutsar upp mig och när jag kliver in på rummet där Fisan sitter i sin pappas knä och med en sköterska i fullt sjå att ta blodprov på henne, får jag en sån chock! Jag känner inte igen henne, vart har min Lykka tagit vägen? Den flickan jag har framför mig nu reagerar inte när jag kliver in på rummet, när sköterskan sticker henne och hon är fullkomligt apatisk. Hon har insjunkna ögon, är helt svart runt ögonen och inte en tillstymmelse till färg i ansiktet. Likblek. Jag går fram till henne och pussar henne på pannan, baby på munnen och sen vänder jag mig om och gråter. Det här är det värsta jag upplevt i hela mitt liv och jag vill skrika till sköterskan att "gör henne frisk NU! Vad väntar ni på? Sätt in dropp! Ser ni inte att min lilla flicka lider?!"

Men vi får vänta och vänta lite till. 5 ml vätskeersättning var femte minut i munnen på henne i tre timmar för att se om kroppen kan avbryta det hela av sig själv. Jag tycker ju att när det uppenbarligen inte fungerar efter 1,5 timme utan hon fortfarande spyr (spyan är nu bara slem från magen, hon har ingenting kvar att spy upp), så tycker jag att det är dags att ändra taktik. Efter 3,5 timme får vi träffa läkaren som ser på lillfisan vilket tillstånd hon är i och konstaterar äntligen att hennes kropp behöver andra sätt för att återhämta sig. Så vi får ett rum på barnavdelningen och får åka upp dit. Under dagen har Lykka även börjat bajsa diarré vilket är värre än själva spyorna, så jag är glad att doktorn fattade ett sånt beslut som hon gjorde. Hon var inte långt ifrån att bli helt uttorkad så när klockan började närma sig nio på kvällen och hon fortfarande inte visat några tecken till att bli bättre, krävdes det ju andra åtgärder.

När vi kommer upp på avdelningen möts vi av ett gäng jätte mysiga sköterskor som tar hand om oss ordentligt. Lillan byter om, får dropp inkopplat i foten och somnar sen omgående. Hon ser så liten ut där hon ligger i sjukhusskjortan i den stora sängen med snutten som tröst. Jag gråter för tionde gången när jag tittar på henne och mitt hjärta går i tusen bitar.

Det känns så onaturligt att lämna henne, fast jag vet att jag har en liten tjockis att ta hand om där hemma och hon är på det bästa stället för henne tillsammans med sin pappa som är underbar. Det går ingen nöd på henne, men det är klart man vill vara med sitt sjuka barn.

Hon sover när pappa hämtar mig så jag slipper pussa henne hejdå vilket känns skönt. Jag och lillen sov hos mina föräldrar inatt, kändes som att jag inte ville vara ensam efter mitt livs tuffaste dygn.

Imorse när baby ringde var hon fortfarande helt slut och pratade inte mycket, även om det blivit lite bättre. Men efter nån timme hade hon fått i sig lite macka och en festis och då hade energin kommit till henne och munnen gick i ett - precis som den ska! :-)

Dom vägde henne och hon hade gått upp sen igår vilket betyder att trots diarrén så tar kroppen upp näringen från droppet.

Pratade nyss med baby och doktorn hade godkänt dom till att få åka hem idag, lycka! Så nu ska vi göra oss klara så hämtar dom upp oss på vägen.
Älskade underbara lilla prinsessan, vad jag ska pussa på dig!! <3