Life is beautiful when I'm with you

 

Den där känslan som man får när ens barn är sjukt och man inget kan göra, den där enorma hjälplösheten som känns i varenda del av kroppen - precis så kände jag i tisdags när min man bröt ihop. Jag har sett han gråta ett flertal gånger under våra år tillsammans, men den här smärtan han upplever nu är ju den värsta han upplevt i hela hans liv & att jag inte kan göra något för att få den att försvinna är fruktansvärt. Det finns inget jag kan säga, inget jag kan göra för att få det bra igen. Jag kramar, pussar, tröstar, klappar, sover tätt intill & gråter med honom - men mer kan jag inte göra. Han tackar mig för att jag finns där för honom, men det känns så otillräckligt. Trots att jag vet att jag omöjligt KAN göra något mer - men det är där hjälplösheten kommer in. Jag fullkomligt hatar den känslan, att inte kunna få den jag älskar mest på jorden att må bra igen.

 

Jag vet att tiden kommer att göra det lättare för honom. Tiden läker inga sår, men den gör det enklare att leva med dom. Den här intensiva smärtan, tomheten och ångesten han känner kommer att lätta och han kommer att kunna leva normalt igen. Men jag önskar att han slapp känna såhär överhuvudtaget.

Jag önskar att jag kunde trolla tillbaka hans far. Göra allt bra igen <3

 

Tidigt imorse hoppade han på ett flyg till Helsingfors och att inte ha han hemma gör det så tufft. Han ville såklart inte lämna oss, men det är ju där hans pappa och hans släktingar är. Han behövde ett sista farväl & när jag pratade med honom idag önskade jag att jag kunde krypa igenom telefonen och pussa han på kinden. Hans livs jobbigaste dag och jag kunde inte vara med. På begravningen ska jag vara med, så enkelt är det bara. Vi får försöka lösa det med barnen på något sätt, jag vill också säga hejdå & jag vill finnas vid min mans sida den dagen.

 

Det har inte ens gått tre månader sedan min älskade lilla fammo tog sina sista andetag, sen min värld rasade samman totalt. Och nu händer det här....2014 är ett skrämmande år & jag hoppas att det sista halvåret av det blir betydligt ljusare. Vi får gå igenom såna prövningar nu som suger musten ur oss, men våra lyckopiller och vetskapen om att vi har varandra gör att man klarar av det.

 

Det är ju såhär livet ser ut. Det kommer att komma en dag då jag ska säga farväl till mina föräldrar och då finns han vid min sida. Men jag kan inte ens föreställa mig den dagen eller klarar inte ens av att nudda vid tanken, och nu är han mitt i det. Min fina älskling.

 

Han kommer hem imorgon förmiddag i alla fall så vi får lite midsommar tillsammans. Meningen var att vi skulle åka till Dalarna för att fira tillsammans med familjen Barman, det hade vi allihopa sett fram emot. Men p.ga omständigheterna blev det ju givetvis inte så. Men god mat, jordgubbar och ett glas vin blir det i alla fall bara vi lilla familjen.

 

(På lördag kommer internet förhoppningsvis kicka igång ordentligt igen. Jag sitter på världens sämsta uppkoppling just nu, det går så segt att jag spyr & det har varit såhär länge. Därav min tystnad, och dessutom är appen till android värdelös, så luren orkar jag inte heller blogga från längre. Men ska försöka komma igång igen, missar ju så mycket. )

 

Nu börjar regnet ösa ner, klockan är snart tolv. Jag ska väl försöka sova lite, känner mig så nere och känslosam. Att jag dessutom fick det däringa kvinnliga idag gör ju inte situationen bättre. Jag bestämde mig för att skita i att vara stark i alla fall och vräkte i mig en halv (liten förvisso) kladdkaka som lite tröst i ensamheten. Men jag blir sådär rastlös att jag har svårt att placera mig själv. När klockan var elva hade jag precis städat lägenheten.... Plockat o donat, dammat, torkat golven, skurat toan och hängt upp tvätten. Jag har väl inte städat så sent sen jag var singel och bodde ensam för tusen år sedan. Som sagt, svårt att placera mig själv just nu. Men ska i alla fall krypa ner under täcket och hoppas att John Blund dyker förbi snart.

 

Vi hörs av snart igen. Hoppas att ni mår fint <3