Verklighet.

Emellanåt hamnar tankarna på annat, vardagen rullar på & barnen ska ha mellis, ren blöja eller nattas. Några minuter går det bra, sen är du där igen. I huvudet. Och nu har vi fått ett datum då vi ska säga hejdå till dig. För alltid. Alltid. Vad är det för ord? Alltid. Aldrig mer kommer jag få träffa dig. Aldrig. Jag har fortfarande inte förstått det & kommer nog aldrig acceptera det.

Igår fikade jag med min vän Johanna. Drack en smoothie & en kaffe, så mysigt. Munnarna gick i ett och det var så härligt. Så fastnade vi i bilen här utanför med mundiarre, hon pratade om sina morföräldrar & jag pratade och grät. 


Idag motionerade vi med Cicci & Valle. Gick våran vanliga 7,5 km's runda. Hon är också ledsen över tråkigheter som hänt inom faniljen så vi båda var inte på topp. Är så tacksam över mina vänner, så skönt med sällskap & så skönt att få skratta lite, gråta lite och bara vara.

Livet rullar på, så är det. Men oj vilken sorg det är i hela kroppen. Jag känner mig tung och trött. Varje kroppsdel gråter. Idag kom dödsannonsen in i tidningen & jag klippte ut den och satte den bredvid kortet på kylskåpet.

Kortet är så fantastiskt vackert. Så fridfullt och så mycket fammo ❤️


Kommentera här: