Life is beautiful when I'm with you

Vissa kvällar, som ikväll, känner jag mig så otroligt ledsen & tom när Lykka har somnat på kvällen...;-( Det är dagar då det varit mycket "bråk" och jag känner mig som världens sämsta mamma. Även fast jag vet att jag gör mitt bästa, så känns det ibland som att det inte räcker till (och ja, givetvis finns baby med i bilden också men jag skriver utifrån mina egna känslor nu).

 

Jag har suttit och läst en bra stund på internet nu om just "2-års trots" och jag vet inte om jag blir klokare av det. Det finns så många pekpinnar och metoder där ute, men i slutändan handlar det hela tiden om att vara så pedagogisk som möjligt & ha förståelse för sitt barn. Och tålamod, mycket tålamod. Jag vet att det här är, precis som allt annat, en fas som är övergåeende. En utvecklingsfas i hennes liv & vi har gått igenom några såna i hennes snart 2-åriga liv. Men den här är den absolut mest kämpiga, den här testar oss till max & även henne. För det ÄR jobbigt för henne också, både jag & baby reagerar på hur otroligt dåligt hon alltid börjar må efter en stund i hennes raseriutbrott. Hon blir så arg så arg att hon skakar & tårarna forsar ner för kinderna samtidigt som hon kan klänga sig fast vid halsen och inte släppa taget.

 

Jag antar att ni undrar över exakt VAD det är som kan få henne såhär arg. Men vissa dagar är det snarare vad som INTE får henne såhär arg. Men en laddad situation är badet/duschen. 5 av 7 kvällar blir hon oxtokig bara hon förstår att det nalkas tvätt av något slag. Det kan vara så att hon själv börjar klä av sig, vi tappar upp badvatten tillsammans och sen PANG(!) säger det så blir hon den där lilla skrikande demonen på golvet som tappar all fattning och blir så arg att hon håller på att krypa ur skinnet. Det spelar ingen roll då vad vi gör, om vi tar upp henne ålar hon sig ur för att fortsätta ligga på golvet. Försöker vi trösta henne skriker hon bara "neeeeej!" & springer därifrån. Många situationer kan vi tänka att det är inte hela världen om hon hoppar över (som maten här hemma har vi kämpat med ett bra tag nu, men vill hon inte äta så slipper hon. Det är omöjligt att tvinga i henne mat), men ett kvällsbad/dusch det slipper hon liksom inte undan efter en dag på dagis då hon svettats och kladdat ner sig. Det hör till kvällsrutinen & det vet hon, därför gör det hela så svårt. Oftast ställer vi den skrikande lilla demonen i badkaret & duschar av henne medans hon bara fortsätter att vara sådär oxtokig, jag tror knappt att hon reagerar på att vi faktiskt gör så eftersom hon är mitt uppe i sitt utbrott. Men hur kul är det? Inte alls. Det tär ju på hela familjen att inte få en lugn kväll innan nattning. För ni ska ju inte tro att det liksom går över efter själva duschen, det pågår ända tills det är dags att lägga sig. Hon kan vägra välling, hon ligger och sparkar, slåss och gallskriker när pyjamasen ska på och ingenting vi gör får henne lugn.

 

Ikväll fick hon dricka vällingen i sängen. Vi kämpade på henne pyjamasen och sen la vi henne i sängen där hon bara skrek "neeeeeeej"! när vi försökte ge henne vällingflaskan. Baby satte till slut ner den bredvid henne och efter två sekunder tog hon upp den, drack upp allt och sen somnade på stört. Men känslan som blir kvar hos mig är bara tomhet. Jag vill inte bråka med henne det sista jag gör innan hon ska sova. Jag vill att hon ska hinna lugna ner sig, dricka vällingen i lugn & ro framför "jake & piraterna" som hon brukar, pussas godnatt och sen lägga sig i sängen.

 

Vissa dagar/kvällar är jobbigare än andra. Där emellan är hon den gladaste, charmigaste, snällaste & lugnaste tösen som finns. Hon älskar att pussas & kramas och är så mysig att det inte är klokt. Jag vet att den här perioden är en fas vi måste rida ut, jag har läst hur länge den kan hålla på & vill det sig "illa" så har vi en lång period framför oss ;-) Men vi lär oss hela tiden också hur vi ska reagera i olika sammanhang, vad som funkar bäst & vad som inte funkar. Men jag hatar när jag blir arg, jag hatar när jag inte har det där tålamodet som krävs alla gånger. Det är då jag känner mig misslyckad & blir ledsen. Även fast jag VET att även det är mänskligt, att alla reagerar emellanåt & att bli arg är inget misslyckande. Det behöver hon få till sig också, att man inte kan bete sig hur som helst utan att få en reaktion. Men vissa dagar blir det för mycket och det känns som att man är mer arg än glad, och det är tungt.

 

Som sagt, det finns så många pekpinnar & människor där ute som "vet bäst" om andras ungar. Det var nästan skrämmande att hamna på vissa forum när jag googlade 2-års trots. Hur dom sitter och dömer varandra och talar om att dom gör fel när dom gör si och så. Jag tror inte att det finns några fel, jag tror att alla handlar utefter sitt eget barn för det finns ju ingen som känner sitt eget barn så bra som just föräldrarna. Det jag berättar nu är en bråkdel om hur Lykka är & jag tror inte att någon bakom en dataskärm får en uppfattning om våran vardag och därför skulle jag inte vilja ha råd av någon heller. Jag skriver mest för min egen del. För att det är så förbannat skönt att bara skriva av sig & framför allt för att jag har ju dokumenterat hennes liv hittills och då måste jag ju givetvis ta med dom tuffa perioderna också. Sen har jag ju alltid min mamma som stöttepelare, hon kan komma med hjälp & ideer eftersom hon gör det på sitt sätt, på ett bra sätt. För att hon bryr sig & för att hon älskar oss och Lykka.

 

Imorgon är vi lediga & jag hoppas att vi får en bra dag tillsammans, jag & min älskade lilla skruttunge <3