Farbror doktorn.
Hua, vilket dygn jag har haft... Förstod igår kväll att det verkligen var dags att göra någonting åt min mage som krånglat i flera år & inte går till det bättre (ni som känner mig vet vilket helvete det är emellanåt). Men igår var det liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Blev så orolig & ringde mamma på en gång (min egna alldeles doktor). Hon tyckte att jag skulle ringa till doktor Mossberg direkt på morgonen när jag vaknade, vilket jag gjorde. Efter 45 minuter av "tuuuut tuuuuut" i örat var jag nära på att ge upp. Ringde baby som prompt bad mig att fortsätta ringa, han var lika orolig som mor min. Och efter mycket om & men fick jag tag på min doktor & fick en tid två timmar senare. Besöket gick bra, trots att jag nästan var nära på att svimma av nervositet i bilen på väg dit. Jag tycker tycker inte om att gå till doktorn, är rent av livrädd för det. Men tycker ändå att det är okej om det gäller en specifik kroppsdel, som axeln, foten eller halsen. Men magen...allting viktigt sitter ju liksom där! Det är ett brett område & det är svårt för en själv till&med att lista ut vart exakt felet är.
Jag fick iallafall medicin som jag hämtade ut. Hela kalaset gick på över 500 kr, det är dyrt att vara sjuk i Sverige idag... Fick även ett återbesök om lite över en månad, då ska jag göra det som jag varit livrädd för i så många år. Jag har innerst inne förstått att det varit nödvändigt, det är ju så man går tillväga för att kolla att tarmarna är som dom ska (vilket mina definitivt inte är). Jag ska göra gastropi, kolla med kamera inne i magen. Förhoppningsvis ser han då att allt ser bra ut, och gör det inte det kan jag bli behandlad & äntligen börja få en normal mage. För visst, dålig i magen kan alla vara. Ha ont i magen kan alla ha. Men att konstant vara dålig i magen, känna oro för vad jag kan & inte kan äta, hela tiden vara orolig för att ha tillgång till en toalett - det blir i slutändan som ett handikapp. Och nu har jag tröttnat. Jag är rädd om mig mage, äter mycket fibrer, frukt, grönsaker os.v. Men ändå blir den inte bättre. Nu har jag kämpat i över 10 år för att få ordning på min mage, nu är det helt enkelt dags att be om professionell hjälp.
Pappa skjutsade mig till doktorn. Det är lite som en "tradition" vi har. Han har alltid funnits med mig till läkarbesök & tandläkarbesök sen jag var riktigt liten. Han har hållit mig i handen när jag har suttit i tandläkarstolen, vägrat öppna munnen & skrikit rakt ut. Han har följt med mig alla vändor till läkaren genom åren då jag har haft halsfluss & varit livrädd för farbror doktorn. Och på något sätt lyckas han alltid få mig på bättre tankar & till och med skratta mitt i allt elände. Han ger mig alltid känslan av att saker kunde ha varit mycket värre, att det alltid är bäst att ta itu med problemen för sen...Sen blir man ju frisk! Jag älskar honom för att han tar sig tid (även fast jag faktiskt snart är 25 år & fullt kapabel till att sätta mig på bussen och åka själv), åker ifrån jobbet och håller mig sällskap. För trots min ålder, så är jag som en liten 5-årig flicka när det kommer till läskiga doktorer och tandläkare. Men med pappa vid min sida känner jag mig trygg. Min pappa är bäst <3
Nu ska jag laga middag åt mig & älskling som sitter inne i sovrummet och spelar gitarr. Han åkte hem tidigare från jobbet idag, han var så orolig för mig att han bara ville hem fast jag sa att det inte var nödvändigt. Såna saker får mig att älska honom ännu mer (även fast det känns som en omöjlighet).
skriven
Aauw, tack ska du ha ;) Och glad påsk på dig stumpan! Puss