Tillbaka till verkligheten.
Nu har jag varit isolerad i fem dygn. Ingen dator, inget internet & ingen mobiltelefon. Ute i bushen hos min kära farmor finns det nämligen ingen som helst mottagning, iallafall inte om man har tre. Men det passade mig alldeles utmärkt - så otroligt skönt att inte kunna bli nådd 24/7! Och dessutom fungerar min farmor som telefon, tv & radio i ett. Finns nämligen ingen som kan prata som just hon, så ni kan ju förstå vem jag brås på ;) Med andra ord har vi i fem dygn haft mundiarre' båda två, njutit av varandras sällskap & bara mått bra. Jag har alltid älskat att umgås med min farmor, men har alltid kunnat bli lite rastlös efter några dagar ute på landet. Då har jag liksom tagit promenader i skogen, börjat pyssla med något os.v. Men nu passade hennes tempo mig alldeles utmärkt! Vi tog några promenader (i hennes takt), vi åt, vi vilade & bara slö-tittade på tv.
Jag & farmor har alltid haft en speciell kontakt. Från att jag var liten har jag alltid trivts i hennes sällskap, hon har varit en av mina bästa vänner & är fortfarande det. Det finns inget jag inte kan prata med henne om & hon känner detsamma med mig. När hon & farfar bodde grannar med oss när jag var liten, sprang jag hem till dom på kvällen efter att jag varit ute och lekt & mina föräldrar behövde bara lyfta luren så visste dom direkt vart jag gått någonstans. Jag var hos dom på helgerna, på loven & varje morgon när jag gick till förskolan så vinkade jag till farfar som jag visste satt i fönstret & tittade på mig. Han gav mig min första cykel, en röd & vit. Den står än idag uppe på farmors vind & får vi en liten tös så blir det hennes cykel. Och när farfar gick bort, var det jag & farmor kvar. Ingenting förändrades, jag var fortfarande hos henne så ofta jag kunde. Vi hade våra rutiner. Varje lördag gick vi bort till Konsum & köpte lördagsgodis & när bingolotto börjat så spelade vi det tillsammans. Jag älskade att bygga kojor inne i hennes gästrum & tog alla filtar jag kunde hitta till att bygga stora "slott" där jag lekte med mina dockor & nallebjörnar. Vi åkte över till finland & bodde i hennes stuga där på berget med vatten precis nedanför. Där satt vi & fiskade nästan varje dag, & på kvällarna gick vi upp till "fastlandet" till hennes bror & badade bastu. När jag var 14 år bjöd hon mig på en resa till Kreta i 14 dagar! Det var första gången som jag var utomlands och jag älskade det.
Min farmor har alltid varit odödlig för mig. Hon har funnits vid min sida i 25 år & tanken på att hon en dag skulle försvinna har jag alltid slagit ifrån mig, jag har aldrig ens kunnat föreställa mig ett liv utan henne. Men så igår hade hon ett samtal med läkaren där han sa till henne att hon har en tumör på magsäcken. Eftersom hon är så 88 år & mår bra, så är det nästan dumt att börja "gräva" i det och ta reda på om det är en godartad tumör eller inte. Jag försökte hålla humöret uppe & bara ge henne positiv energi när jag var där, men ordet "tumör" får mig genast att tänka på döden. Helt plötsligt blev hon dödlig. Jag vet att hon kan leva i flera år ännu, det behöver inte vara cancer. Man märker inte på henne att hon har något i kroppen alls, hon äter som en häst, är på jätte bra humör & sover som hon ska. Och det viktigaste av allt, hon har inte ont någonstans. Men jag hatar't! Jag hatar tumörer. Jag hatar cancer. Jag vet att vi alla en dag ska dö & min farmor har redan haft ett långt liv, & nu ber jag till gudarna att hon får leva några år till utan smärta. Jag vill inte att hon ska behöva bli en cancerpatient det sista hon blir i livet.
Det kändes så typiskt att hon fick det beskedet igår just när jag skulle åka hem. Jag har varit där i fem dagar & jag tycker gott att hon kunde ha fått det som i onsdags t.ex. Då hade hon kunnat ventilera sig med mig om hennes tankar i två dagar iallafall. Vi runt omkring henne försöker få henne att tänka på annat & säger "tänk inte på det det där" & "du ska inte oroa dig, du mår ju så bra". Men allvarligt...hur hade man själv tänkt om man fick beskedet att man har en tumör i magen? Jag hade inte kunnat slå det ifrån mig. Men om jag känner min farmor rätt så stoppar inte det här henne. Hon är den starkaste kvinnan jag känner & jag längtar tills mitt barn får träffa henne.
Nu till något helt annat. Idag har jag & min älskling varit förlovade i ett år. Ett helt år! Vart tar tiden vägen? Och igår när jag kom hem hade han lagat mat. Potatisgratäng med fläskkotletter, bearneisesås & rödvinsås. Han hade dessutom köpt vinet som jag tyckte så mycket om & en present! Han gör mig till den lyckligaste tjejen på planeten. Och inte bara när han anstränger sig sådär, utan varje dag. Bara att få vakna upp med honom bredvid mig gör mig lycklig <3
Nu ska vi kika lite på "Sopranos" & sen tända ljus i badrummet, tappa upp vatten med badskum, sätta på ljuvlig musik, ta med den andra flaskan vin & njuta av ett bad tillsammans. Mys!
Snark framför tv:n :)